1899, redan två år efter invigningen av MÖJ, börjar man diskutera sammanslagning av MÖJ och FVÖJ. Samarbetet fungerade dock inte gnisselfritt. När trafiken på MÖJ startade hade man kommit överens om genomgående persontrafik mellan Vadstena och Linköping, utan byte av lok, vagnar eller personal i Fågelsta. MÖJ vägrade dock släppa in FVÖJ:s gamla trallor på sina spår, en bidragande orsak till att FVÖJ fick investera i nya personvagnar, inklusive boggivagnen BCo 25.

FVÖJ sågs kanske inte som en samarbetspartner med spjutspetsteknologi och fulla kassakistor, vilket följande historia från tidningen Strix väl får illustrera:

På Vadstena–Fogelsta järnväg. Den resande: – Hur kommer det sig att ni kör så ovanligt fort i dag? Konduktören: – Jo, lokomotivet har gått sönder, så att vi blifvit tvungna att spänna ett par hästar för vagnarna.

Icke önskvärda på MÖJ-spår: Ånglok nr 3 Omberg” med personvagn.

Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.

Ett av problemen var att man aldrig åstadkom ett skrivet avtal.

1900 rättade man till sitt misstag, upprepade tidigare utfästelser gentemot varandra, men nu även på pränt.

Ett annat välkänt vykort ur den Nybergska samlingen, också från sekelskiftet. Vi ser här ångaren TRAFIK och lastångaren NERIKE (”den äldre”) i hamnen, som inte är utbyggd ännu. Sin nuvarande storlek synes den ha fått i och med MHJ:s tillkomst. Någon traverskran finns inte heller ännu.

Observera att tåget som ses här är Ödeshögståget, som således efter uppehåll i hamnen måste backa tillbaka till Hästholmens station för att sedan fortsätta sin färd mot ändstationen.

FVÖJ var till del beroende av trafikinkomsterna från godsöverföring till och från båtarna i Hästholmen. Vintern 1900 blev sträng, och Östgöta Posten kunde senare konstatera att bolagets överskott år 1900 blev 23,494 kronor (OBS! Man skrev faktiskt kommatecken på denna tid, precis som i den engelsktalande världen i dag), mot vilket skulle ställas räntekostnader på 23,386 kronor, ”hvadan nettobehållningen blef högst obetydlig” – vilket väl inte var någon överdrift, 208 kronor i nettovinst! Den svåra vintern i början av året med dryga utgifter för stenkol och snöskottning, samt uppehåll i båttrafiken mellan Hjo och Hästholmen sades ha bidragit till den dåliga ekonomin.

Att Vättern kunde vara lynnig både vinter och sommar ger väl följande båda historier prov på. Först ut är skräddaremästaren i Vimmerby Clas Ekberg, på resa genom Östergötland och med s/s Trafik över till Hjo på väg till släktingar vintern 1901:

Resan gick med tåg till Hästholmen vid vättern för att åka båt till Hjo. Det var sträng vinter, det lilla tåget rullade sakta fram på den smalspåriga jernvägen ingen värme fans i de små vagnarna, fönstren var igenmurade av is. Man kunde ej sitta, utan det var till att gå fram och åter för att hålla något värme i kroppen. Sakta gick tåget, också stanna det så ofta. Kan det vara så tätt med stationer undrade jag? Jag gick ut på platformen och fick se parkmästarn lyfta in en mjölkflaska som stod vid spåret, ingen station fans der. Tre gånger stanna tåget mellan stationerna för att taga med små mjölkflaskor. Det var jernvägen mellan Vadstena och Hästholmen, den var 27 km. lång 9 anhalter fans på den jernvägen. Vi kom fram till Hästholmen, jag räkna till 7 resande med det tåget. Efter nära 2 timmar skulle båten avgå till Hjo, jag gick in på en kafé, drack kaffe och fick värma mig. Ingen mer än jag som var med det tåget skulle med båten, när jag kom ombord var der fem damer, ingen mansperson såg jag. Vi var alltså sex som skulle över till Hjo. Det blåste ganska hårdt höga våger gick på Vettern. De 4 av damerna hade hyttplats, de försvann in i hytten, den femte var kvar. När avgångstiden var inne, kom en flicka med två spann damen fick ett och jag ett. Hon sade det blåser i dag, troligen behöver ni ha spannet. Så snart båten börga gå, fick flickan lägga sig, det dröjde icke längen innan hon behövde spannet. Det kom upp för hänne hela tiden resan varade. Två timmar tog det, vid lugnt väder en timma. Jag tänkte vara uppe, man klarar sig bäst då. Om en stund kom den uppassande damen (hon såg att jag klara mig utan spannet), jag tar det här, det behöfas bättre på ett annat ställe.

Jag höll mig fast i en stolpe mitt i båten för att ej behöva kastas hit och dit i båten, men sjuk var jag, men kräktes gjorde jag ej, fick dock känna huvudont det var att vara sjösjuk. Efter 2 timmar var vi framme i den lilla idyliska staden Hjo. Så snart båten sakta farten, och gå stadigare, voro alla damerna på benen, och sjösjukan borta. Mina medresande såg jag ej mera. Jag var i tillfälle att göra ett kortare besök hos min förre mästare i staden, blev bjuden på kaffe innan tåget avgick som förde mig till Stenstorp, och fortsatte till Träda.

För er som vill läsa mer om skräddare Ekberg, som skrev ned sin livhistoria år 1951: http://www.torparna.com/articles/tailorslife.html

Nästa exempel kommer från Östgöta Correspondenten, denna gång från oktober 1900:

Äfventyrlig turistfärd. Från Jönköpings h. allm. läroverk anlände i onsdags f.m. 347 ynglingar på turistbesök till Wadstena. Rektor och lärare medföljde. Färden hade anträdts med ångaren ”Motala Express”. Vid ankomsten till Wadstena tågade hela skolan med regementsmusik i spetsen genom staden och besåg de historiska minnesmärkena. I kyrkan höll rektor Lundberg ett föredrag om platsens märkvärdigheter. Kl. 1 fortsattes färden med ”Express” till Motala, der verkstaden m.m. skulle beses. Vädret, som under morgonen varit vackert, hade ändrat sig, och en orkanlik storm, åtföljd af häftiga regnskurar, blåste upp. När den unga skaran skulle återvända till Jönköping, kunde ångaren med nöd kämpa sig fram genom vågorna, och då stormen växte, beslöt kaptenen gå in till Wadstena och söka nödhamn.

Det var nu ett helt annat utseende på turisterna. Sjösjukan hade grasserat väldeliga bland både äldre och yngre och t.o.m. båtens besättning hade haft svårt att reda sig. Något större missöde hade emellertid ej inträffat. Nu blef det fråga om att skaffa herberge och mat åt främlingarne. Rektor A. V. Lundberg ordnade genast om inqvartering i familjer i staden. Man samlades å läroverket, och den ena gruppen efter den andra troppade snart af till hemmen i staden, som gästfritt upplåtits. I händelse ej alla skulle kunna mottagas i dessa, hade bäddar anordnats i läroverkets högtidssal.

Sjölivet med ångbåt var inte så romantiskt förr som man ofta föreställer sig det nu.

1901 går s/s PER BRAHE på grund vid Arkösund och måste dras flott av lastångaren TYRA, båda välkända farkoster i Hästholmens omgivningar, båda tillhöriga Jönköpingsbolaget som trafikerade Göta Kanal till Stockholm.

PER BRAHE kunde sedan fortsätta sin färd för egen maskin.

1903 i februari gick det dock värre för vår bekanting ss TRAFIK.

Östgöta Posten igen, 13 februari:

Ångaren Trafik, som förmedlar trafiken mellan Hästholmen och Hjo, kom tillfälligtvis till Jönköping i onsdags kväll förra veckan med en spannmålslast och skulle återvända till Hästholmen följande morgon för att vid half 2-tiden afhämta passagerare från östgötajernägarne till Hjo. Mellan norra delen av Visingsö och fastlandet råkade den emellertid af någon anledning – hvilken är ej ännu utredd – gå för nära ön och stötte på det därifrån utgående stengrundet, samt fastnade. Härvid tog den sådan skada, att förrummet fylldes med vatten och en del av besättningen måste begifva sig i land för att pr telefon till Grenna tillkännage ställningen. Hjälp anlände ock i form af Södra Wettern, som var stadd på sin ordinarie tur och sökte taga det nödställda fartyget af grund, ehuru utan resultat.

Båten föres i regel af kapten E Gentschein i Hästholmen såsom ordinarie befälhafvare, men denne är för tillfället sjuk och i hans ställe tjänstgjorde vid olyckan sjökaptenen J. Lind från Hjo med hr. A Zetterberg som styrman.

Klart väder rådde och både kapten och styrman äro väl lokaliserade på denna trade hvarför händelsen förefaller så mycket oförklarligare.

På lördagen telegraferades från Grenna: Under sydsydvestlig blåst har den grundstötta ångaren ”Trafik” i dag på morgonen erhållit stydbords slagsida samt står 3 á [sic!] 4 fot under vatten. Hoppet om att kunna berga ångaren är ringa. Bergningsmanskap från Göteborg med pumpar skall i dag afresa med ”Södra Vettern” till olycksplatsen.

Två månader senare, 24 april, kan man läsa:

Trafiken Hjo–Hästholmen upprätthålles som bekant med anledning af ”Trafiks” förolyckande för närvarande af ”Motala Express”. Som emellertid denna ångare i Maj måste insättas på sin ordinarie trade ”Jönköping – Motala” är från och med Maj ångaren ”Särö” förhyrd för traden Hjo–Hästholmen

”Särö” kommer att föras ad Trafiks ordinarie befälhafvare kapten E. Geintschein med kapten Zetterberg som styrman.

Det behövdes två bärgningsångare för att bärga TRAFIK, och större delen av året för att reparera henne. Fotografi finns här:

http://www.tugboatlars.se/Anders.htm

Fortfarande diskuterar man livligt järnvägsutvidgningar. Önskemål finns om att förbinda MÖJ med Norsholm–Västervik–Hultsfreds järnväg. Hovmarskalken P. H. Klingspor i Ringstorp vill låta bygga den nya banan dit, vilket väcker protester från berörda kommuner, där man är orolig för att dålig ekonomi ska åstadkomma en ”odrägligt tryckande skattebörda” i flera generationer för kommuninvånarna. I Svinstad författades t.o.m följande drapa:

” denna järnvägsanläggning, som i sin stora helhet saknar allmänhetens sympatier, alltså slutligen synes hava satts i fråga för främjande av några få personers egoistiska syften och för att dessa skola få sina namn burna på ryktets vingar icke endast på denna ort utan även i domsaga, landstingsområde och för övrigt i hela landet”.

Även så långt bort som i Vadstena känner man ovilja mot företaget. Koncession ges trots detta till bygget.

Till och med bergakungen protesterade; i september noterades ett

jordskalv i Svanshals, där man i prostgården noterade att både golv och möbler rörde sig, samt förnam ”ett intensivt dån” som varade i flera minuter.